Idag gick jag vilse. Totalt.
Men tur som det är så är jag ju ägare till teknikens under, mobiltelefonen.
Tro inte nu att jag ringde en vän eller så, nej så gör vi norrlänningar inte.
Till att börja med så går vi lite extra mycket vilse, för man måste ju försöka själv först. Lite iallafall.
Okej, ganska mycket. Alla gator heter nästan det samma här.
Sankt hit och sankt dit! Stockholm borde ta in lite -järvi och -vaara lite här och där,
så att man hade kunnat känna sig lite mer hemma när man är totalt borta.
Typ.

Men ja, tillbaka till tekninkens under! Här tar man hellre en livlina än att man ringer en vän,
eller HUU, frågar någon!
Ja, eniro.se kan då vara ganska hjälpfull när man är i nöd.

Hårt att vara norrlänning i storstan.

Nåväl, allt slutade ju bra, jag fick mig en lång promenad, och mitt godis.
Så nu orkar jag leva lite till.