Det är sjukt. Tänk, det är fredag igen! IGEN! IGEN IGEN!

Skriver man ett ord tillräckligt många gånger så ser det inte längre ut som ett ord. Och absolut inte rätt ut...
Nog om det.

Just nu sitter jag i köket, V håller på att "hjälper" mig med disken. OBS, hjälper. Nåja, det håller henne sysselsatt och jag får tid att sitta här och skriva ännu ett meningslöst inlägg... HÖHÖ.

Vi sitter egentligen i köket och väntar på P. Stockholms upptagnaste man. Typ. Maten är klar och vi ska bara vänta på att P ska komma hem, så vi kan börja äta... ok, egentligen så får man ju börja äta när man vill, om man nu är hungrig, men det är väl lika å vänta på honom och sedan äta som den familj vi är... eller, ja, som den familj jag kommit till..

Idag har jag funderat starkt på hur i  hela friden folk som min mamma orkat med så många barn. Please, tell me that it gets easier. Jag menar, två är ju jobbigt nog! Speciellt när ena hela hela hela hela tiden ska ha all uppmärksamhet... Och då menar jag verkligen HELA tiden. Och nu när F har haft sån feber... Ja menar, Hur, hur hur hur klarar de av det? Har jag också varit en avundsjuk ofrivillig storasyster? Säkert. 

jag förstår vekligen att de där nio månaderna före ett barns ankomst med alla olika humörsprövningarna är väl planerade från Han där uppe. Jag menar, hur i hela friden ska hon och han för den delen annars vara beredda på alla olika saker och sätt som ett barn kan hitta på/ betee sig på...?
Ja, de är verkligen nödvändiga...

Undrar hur jag var som barn? Var jag jobbig? Var jag uppmärksamhets krävande? Var jag osjälvständig? Var jag den som visste  bäst själv? Säkert. Jag har nog varit den värsta på alla punkter, det tvivlar jag inte allt för starkt på.

Men iallafall, barn växer upp och blir ´vuxna... eller nja, vissa blir bara helt enkelt.. stora barn.

Godnatt, nu är det dags för middag, sen sova tills solen går upp... om jag har tur. :)