Ja, ni. Sitter nu och väntar på att A ska komma hem från affären runt hörnet så att vi kan göra vår sallad och äta vår kyckligrullad... De är rinktiga lördags grejer det!

Helt obeskrivligt hur skönt det är att ha affärer och allt bara runt hörnet! Inget mer släpandes och planerandes i evigheters evighet före! Underbart!

Och, ju mer det luktar jul(den lilla lukt jag kan känna genom mitt lager av förkylningssnor) så längtar jag hem, men samtidigt så känns det sjukt hur dumt det kommer att kännas att inte väckas av ett/två barn på morgonen... Insane.
Jag har nog fäst mig allt för mycket här, och vet inte riktigt om det är så där jätte bra när allt kommer omkring. Klart, jag hade ju aldrig kunnat leva med dem utan att färst mig vid dem, men ändå, de har blivit som mina barn. Ibland när V säger "mamma Linna" så märker jag inte ens det!  Det är sjukt. Hur kommer inte barnen reagera då jag flyttar då? Det blir ju som om en av deras föräldrar bara försvinner.

Har allvarliga funderingar på om det egentligen är så bra att ha en barnflicka. Eller är det bara så att jag kommit för nära den här familjen? De andra tjejerna jag snackat med har inte alls likadan relation till "sina" barn och " föräldrar" ...

Just nu orkar jag inte tänka på flytt eller ens jobb, är ju sjuk så borde få för ett par timmar ha tom hjärna. Utan tankar osv. Men ja, jag ser inte direkt framemot Januari längre, allt blir bara så jobbigt.

Usch, fint att få fara hem på måndag ändå.